“Tulpaner på stan” blogginlägg 1 av 3 i en miniserie. Liten helgläsning.

Vänta nu – vad jiddrar du om Carin!?

Här jiddras inte – förbered dig på vardagspoesi, filosofi och skön visdom och en story som med sin röda tråd löper runt hela jorden, som vore det ett fint presentband kring midjan på oss små människobarn.

Är du redo? Spänn fast ditt mentala säkerhetsbälte, häng med i berg och dalbana från yta till djup för: Nu kör vi!!!

För ett tag sedan skrev jag ett inlägg på LinkedIn med rubriken ”Tulpaner och ledarskap, hur hänger det ihop?” Några blev nyfikna och ville höra mera. Jag utlovade ett blogginlägg, där texten blir småpratande och längre än en ruta på LinkedIn. Jag inser redan nu att vi måste ta bakgrunden här i del 1 så häng med!

Storyn börja på andra sidan jorden, Australien och in the city of Melbourne. En av våra söner bor där. Vi var där, för andra gången, på besök. Förälskade i stan och Federation Square där alla klockorna sitter ovanför stora trappan in till tågstationen. Stadens rutnät som gör det lätt att hitta, känna igen sig – känna sig hemma, och så vänligheten i mötet med människorna.

Vi stack från vintern, alltså sommar i Melbourne. Folk lättklädda, sol, luftigt och vi på väg över bron ut mot favoritställena Botanic Garden, Shrine of rememberance och …

Där på andra sidan bron över floden Yarra möter vi unga tjejer med en blomma i handen. Först några stycken, späda, unga – lite lika gerberan som de höll i handen.

– Åh, har det varit någon balettuppvisning, sa jag till Mr X, som knallade vid min sida. Det kom fler och plötsligt var de äldre, kvinnor, män i olika storlekar och redan där hade vi övergått till – kanske typ av skolavslutning eller… När den äldre gentlemannen med käpp dök upp med sin gerbera hade jag fördomsfullt nog gett upp föreställningen om balettuppvisning!

Väl framme vi mitt favoritmuseum National Gallery of Victoria, där Paul Hockney hade en utställning med coola T-shirts med trycket: ”Shut up and paint!” så fattade vi grejen. Blommorna var en konstinstallation. Skamligt nog minns jag inte konstnärens namn, så Google lär hjälpa till på traven här. I en lång vask – som när man borstar tänderna på en barnkoloni, eller camping: Där stod de – BLOMMORNA. Hela grejen var att man fick ta med sig en blomma, stoppa den i ett litet ”urin-rör” med en skvätt vatten och knata i väg ut i dagen och överlämna blomman till någon som man tyckte – Du ska få en blomma idag!

Vem skulle få min blomma tro? På vägen tillbaka sög jag på karamellen – vem är det, vem är det? I myllret vid övergångsställena såg jag en gerbera här och en där, i handen på en mormor, ett barnbarn och… Vi satt på The Tram, på väg hem – när jag äntligen gav min till en tjej.
Hon blev jätteglad – och så klart fick jag chans att berätta storyn.

Nu lever storyn vidare i mitt blomsterspråk i min business på flera olika sätt. Och du kommer att få ta del av tre sätt här.

  1. Börja följa mig på Instagram, där blommorna svämmar över. Följ mig gärna här i bloggen, på LinkedIn och på Pinterest.
  2. Börja följa min podd – ”Viktigt på Riktigt” – om du inte redan gör det.
  3. Håll utkik efter nästa blogginlägg, del 2/3: ”Ledarskap – och tulpaner”, då får du höra mer om självledarskap förutsättningen för att kunna leda andra och hur jag trollade upp tulpaner ur min väska inför intresserade ögon, öron och vakna sinnen på hotell Eggers vid centralstationen i vackra Göteborg.

    Det tredje och sista blogginlägget i miniserien: Strategiska Tulpaner – vad kan det månne vara!?

/Carin Coach