Kära läsare! “Ja visst gör det ont när knoppar brister”
(ur Karin Boyes dikt). Faktum är att jag kommit av mig lite med mina LIVE sändningar – på min egen webbsida och …
Sändningstiden har inte passat så bra. En spännande vinkel på coaching var på gång, med metaforer, poesi…så håll utkik efter klykan – som jag startade med!
Tillsvidare tänkte jag bjuda på lite “repriser” då och då. Kåserier och texter publicerade i Svenska Dagbladet och i Nya Wermlands Tidningen.
Min lust att skriva har alltid varit stor och skrivverktyget har också en viktig plats i mitt professionella coacharbete.
Det ska bli kul att läsa, höra och se vad du tycker om de texter som nu legat och dammat i snart 20 år… Hur ser texterna ut i dagens ljus!?
Kåserit nedan publicerades första gången på kultursidan i Nya Wermlands-Tidningen
11 april 1995, då illustrerat med en liten krokus nere i högra hörnet. Här ligger kåseriet som ett långt citat ur NWT.
Visst vore det tjusigt med snitsiga Instagrambilder till. Men se – det blir det inte.
Vill du se på mina Instabilder – gå till mitt konto. Nu är det din tur att inifrån dig själv framkalla de bilder som texten väcker hos Dig.
”Kvinnorna om våren
Har ni sett dem? Kvinnorna om våren ni tänker nog på de unga damerna som klistras upp i sektioner på reklampelare. De kommer först av alla. När februaris minusgrader nyper i näsborrarna står de gapskrattande och bredbenta i korta kjolar på smala ben deras ben ser ut att tillhöra 9 – 10-åriga flickor men det är just kjollängden och färgerna som får oss att vakna till, reagera och frysa lite. Våren känns evigt avlägsen en eftermiddag då mörkret överfaller. Händerna är nariga fingertopparna har spruckit ännu en gång.
Ni har alltså sett dem. Har ni också sett det är små flickorna? De töser som är 6, 7 Och 8 år. Har ni sett dem leka i Barndomens Land, med rosiga kinder, galonbyxor, overaller och mössorna på svaj. Äkta och nära jorden uppslukade av tre element, jord – vatten – luft. Leriga, grusiga och obekymrade kommer de instormande med klar blick och en doft av vår, liv och skratt…
Kan ni känna doften? Har ni sett dem? Så undrar jag då slutligen om ni skådat skönhetens kontrast: Den vackra visdomen? Har ni sett de gamla kvinnorna om våren? De kan komma i beige kappa, varma stövlar, stickad mössa och en liten plastpåse på pakethållaren. Deras kroppsspråk är så målmedvetet att man nästan kan se deras tussilagodike framför sig, som i en hägring. Ty det är dit, till denna hägring av ljus, sol-guld och spirande liv som de har ställt sin kosa.
Så har de kanske gjort i 25 år. För 20 år sedan kanske de fick sällskap av sin make. För tio vårar sedan promenerade de måhända med en väninna. Nu kommer de ensamma på cykel, ibland med frigolithjälm, och huvudet sänkt som katthonor på jakt. De är på en obemärkt stillsam jakt efter det evigt spröda livet, det lite osynliga förväntansfulla gråa livet som förebådar svällande, prunkande blomning. Såsom de vet att de unga kvinnorna om en månad eller två ska slå upp dörren i all sin skönhet
Då står de där i sina korta kjolar, lite förvirrade över att våren nästan är förbi och att förkylningarna varit så envisa. Så går det år för år och genom kvinnornas Blåsippstavla svävar en lila strof buren av spröda toner – ”… än är det vinter kvar säger Mor…”
Till denna doft av jord och luft söker sig skönhetens kontrast i varma fotriktiga skor.
Karin Hansdotter.”
Tusen Tack, Sabina Johansen – som läste blogginlägget och sedan undrade i en kommentar på LinkedIn: “Är det du som skrivit texten, Carin!?”
Jag svarade att ja, visst – det är jag och att jag i hastigheten missade min namnteckning. Se ovan.
Det är mina två förnamn. Mitt förnamn stavades med K och mitt andra namn är ett dop efter min far som hette, heter – Hans. För att slippa förvirra med stavning så har mitt företagsnamn gjort att jag numera – för enkelhetens skull – stavar mitt förnamn med C.
Ha nu en strååålande söndag, eller dag som du läser det här, och där du är!
Kom ihåg! Du gör mig glad med din feedback på texten ovan. Vad händer i dig när du läser?
