Sitter på tåget hem från Stockholm och blinkar mig fram för att se tangenterna. Det värker i hjärtat av sorg och medlidande med de som drabbats av det oförklarliga våldet vid attacken i Stockholms city i fredags.

Bokstäverna rullar fram på informationsskärmen: 11 grader i Hallsberg. Vilken temperatur är det i hjärtat, i ditt hjärta, i mitt – i världens alla hjärtan? De allra, allra flesta önskar samma sak: fred, frihet, vara nära sin käraste, familj och vänner och ändå… Hur är det möjligt att medvetet skapa död och skräck?

Vid stora katastrofer händer det alltid något med tiden. Vi minns vad vi gjorde, var vi var, med vilka – det är som om allting märkligt nog blir mer levande och närvarande, än i vanliga fall. Samma fenomen gäller blomsterhaven, gosedjuren och kärleksyttringarna. Hur kommer det sig att vi ska behöva utstå smärta för att förstå vad vi har att vara tacksamma över, varje dag? Varför ser vi inte varandra med kärlek och blomspråk? Vad är vi rädda för i vardagen?

“Märks det nå´t inne i sta´n?” frågade han när han släppt av mig vid T-banan. “Folk rör sig lite långsammare”. Och nu – nyss – tåget slog av på takten vid den tysta minuten. De elva graderna ute syntes grå utanför rutan där svenska flaggan kämpade ihop med EU´s blåa flagga, de stod stolta.rakt ut i den hårda vinden och tårarna rann, hjärtat värkte och känslan var surrealistisk – allting går vidare, fortsätter som vore det ett tåg.

Igår gick det från svart till rött… vidare till rosa, vitt, gult, grönt, orange i ett blomsterhav på Sergels Torg, nära platsen för katastrofen. Det är så många saker som går emot varandra i balansen på livets sköra tråd. Det här är ständigt en tanke som jag vänder och vrider på – hur kommer det sig?

Det känns som vi efter den här skräckupplevelsen kanske kommit ett steg närmre svaret – tillsammans har vi svaret.

/Carin Coach

#blogg100

Tyst minut på tåget kl 12:00
Tagged on:             

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

Skip to toolbar