Svanparet har precis gett sig av och isen håller på att lägga sig över deras vik. Ibland är jag rädd att de ska bli fast, omgivna av is som stänger dem inne. Vingarna kanske hjälper dem. Minns med fasa hur jag som liten såg en svan som fastnat i isen.

Hej i onsdags kvällen med hälsning från Norrland. Det blir inte så många fotografier, för fingrarna fryser fast. Nu tar jag så klart i – nere från tårna igen – men det är lite kyligt och några små instabilder dyker upp men som sagt…

Det är så mycket vackert på vägen till jobbet (uppdraget jag har) och jag blir ofta stående och tittar, innan jag knatar vidare med en ofattbart sexig reflexväst som är 18 nr för stor. Det ser troligen helt sanslöst ut där jag kommer, he he. Gissar att jag liknar typ en vandrande kiosk.

Igår tog vägen slut. What? Närrå jag landade inte i havet men… Helst så knallar jag längs havet och tittar på färgerna, följer svanparet och … men en del av sträckan går vid stora vägen och i måndags tog vägen slut och vad gör man då, om man heter Carin Coach? Man fortsätter – rakt fram!

Den delen av vägen, som går att gå på, tog slut. Den var inte plogad, den var täckt av 1 m snö med tunn skare på toppen. Att gå på vägen = döden direkt. Alltså – fram med långa rådjursbenet efter det andra och stadigt kliva sig fram den nödvändig sträckan – Jalla, jalla – framåt, framåt!

Skaren var för tunn så “det gula kioskliknande rådjuret” brakade igenom – på behörigt avstånd från lastbilarna, som sveper förbi. Och flera solsken finns i denna lilla story. Ett av mina reflexband som jag fäst runt anklarna hittade jag igår – det låg där ihopkryllat. Det andra kanske någon har hittat eller så ligger det där och lyser som en för tidig tussilago när snön smälter. Det fina är också att nu kan flera rådjur gå i mina spår – det är bara att lyfta lite på benen så kommer man fram till målet – Lätt som en plätt – upptrampad stig…

Så vad vill jag säga med allt detta jidder mitt i adventstiden? Jo, jag vill avrunda med några frågor som kanske utmanar:

  1. Vad gör du när du möter ett hinder?
  2. Vad är det som ligger dolt för din blick?
  3. Hur får du “isen att smälta”? Jämför metaforen med bildtexten om svanen som fastnade.

Önskar dig allt gott med massor av stjärnors ljuvliga ljus i decembers mörka tid.

/Carin Coach

Ps. Kom på en sak! Det finns en annan upptrampad stig om du är det minsta nyfiken på hur professionell coaching funkar på lite distans. Du kan börja på egen hand – eller ge utveckling och kärlek till nära och kära genom att satsa på en Julklapp som växer i värde. Mejla mig och jag fixar fina paket av de böcker som du väljer ut. Du får fin rabatt och specialdesign, all info får du i mejlet – pris mm. Som vanligt blir det skräddarsytt!

När vägen tar slut …
Tagged on:                                     

2 thoughts on “När vägen tar slut …

  • 9 December, 2017 at 11:49
    Permalink

    Intressant med hinder och hur avgöra när det är läge att fortsätta och trampa upp nya spår. ..
    Du nämner målet… är det klart eller är det en utforskande promenad i livet…
    1. När hinder uppstår eller vägen tar slut? Då frågar jag mig vad vill hända? Är hindret fysiskt verkligt eller upplevt som en reaktion mentalt och/eller känslomässigt? Kanske hindret inte är ett problem;-)
    2. Dolt ? Bra fråga. Brukar sortera bort distraktioner och leva livet precis som det är. Vara uppmärksam på vad de kroppsliga sensationerna säger och hjärtat, dvs inte bry mig så mycket om vad tankarna säger.
    3. Få isen att smälta? Det är inte problemet som är problemet. Det är hur jag ser på problemet som är problemet. Problemet upplöser sig likt att isen smälter❤️
    Tack Carin för att du delar med dig och bidrar till medvetande och utveckling .

    Reply
    • 9 December, 2017 at 12:17
      Permalink

      Hej Olle!

      Tack för spännande svar med tankar som lyfter, mitt på en lördag i advent! Härligt och inspirerande!

      Promenaden i bloggen är skriven som en metafor för hur det med coachverktyg går att komma åt viktiga saker i livet och i arbetslivet. Det kan vara fenomen, konkreta hinder, en otydlig känsla, upplevelse (som man inte riktigt får tag på) – som ligger och “stör”, energitjyveri, det som stör ut den dagliga kraften.

      Med medvetna redskap och tekniker går det att få tag på det som ligger där och oftast omedvetet förhindrar den utveckling som vill ske. Det hela fungerar på både individ, team och gruppnivå. Den vanligaste upplevelsen är hur lätt, behagligt och snabbt utvecklingen kommer när man hittat tekniken.

      Det är som om hindren smälter och alldeles av sig självt rinner bort i närmsta avlopp. Det går nästan för lätt! Ett smärre vemod kan uppstå med tankar om, varför har jag inte gjort, vetat om, tagit tag i det här tidigare. Tänk om jag känt till … Den typen av känslor. Då brukar jag, vis av erfarenhet, säga:
      Kalas, att du vet nu! Se all härlighet som ligger framför! 🙂

      Ha en fortsatt härlig lördag!

      Mvh/Carin Coach

      Reply

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

Skip to toolbar