Kvinnorna om våren – Carin Coach

Hej därute i skarven mellan årstiderna, kvartalen, upptäckterna, lärandet och framgången!

För många år sedan odlade jag min lust att skriva. Byrålådor och skåp fylldes, svämmade över och en del texter hamnade i tryck, i böcker och i media. Kåseriet här nedan publicerades på 11 april 1995 på Kultursidan i Nya Wermlands Tidningen.

Kvinnorna om våren
Har ni sett dem? Kvinnorna om våren. Ni tänker nog på de unga damerna som klistras upp i sektioner på reklampelare. De kommer först av alla. När februaris minusgrader nyper i näsborrarna står de gapskrattande och bredbenta i korta kjolar på smala ben. Deras ben och knän ser ut att tillhöra 9-10-åriga flickor, men det är just kjollängden och färgerna som får oss att vakna till, reagera och frysa lite. Våren känns evigt avlägsen en eftermiddag då mörkret överfaller. Händerna är nariga och fingertopparna har spruckit ännu en gång.

Ni har alltså sett dem. Har ni också sett de små flickorna? De töser som är 6, 7 och 8 år. Har ni sett dem leka i Barndomens Land, med rosiga kinder, galonbyxor, overaller och mössorna på svaj. Äkta, nära jorden uppslukade av tre element, jord – vatten – luft. Leriga, grusiga och obekymrade kommer det instormande med klar blick och en doft av vår, liv och skratt…


Kan ni känna doften? Har ni sett dem?
Så undrar jag då slutligen om ni skådat skönhetens kontrast: Den vackra visdomen? Har ni sett de gamla kvinnorna om våren? De kan komma i beige kappa, varma stövlar, stickad mössa och en liten plastpåse på pakethållaren. Deras kroppsrpåk är så målmedvetet att man nästan kan se deras tussilagodike framför sig, som i en hägring. Ty det är dit, till denna hägring av ljus, sol-guld och spirande liv som de ställt sin kosa.

Så har de kanske gjort i tjugofem år. För tjugo år sedan kanske de fick sällskap av sin make. För tio vårar sedan promenerade de måhända med en vännina. Nu kommer de ensamma på cykel. ibland med frigolithjälm, och huvudet sänkt som katthonor på jakt. De är på en obemärkt, stillsam jakt efter det evigt spröda livet, det lite osyliga, förväntansfulla gråa livet som förebådar svällande, prunkande blomning. Såsom de vet att de unga kvinnorna om en månad eller två ska slå upp dörren i alla sin skönhet.

Då står de där, i sina korta kjolar, lite förvirrade över att våren nästan är förbi och att förkylningarna varit så envisa. Så går det år för år och genom kvinnornas Blåsippstavla svävar en lila strof buren av spröda toner – “… än är det vinter kvar säger Mor…” Till denna doft av jord och luft söker sig skönhetens kontrast i varma fotriktiga skor.

Karin Hansdotter “

Så här var kåseriet som jag skrev den våren 1995 och vips vad vårarna går fort… eller vad säger du?

Passar på att önska alla som läser min blogg, eller kanske följer mig i Sociala Medier en riktigt vilsam, härlig och GLAD PÅSK! /Carin Coach

Ps. Har du lyssnat på ICFCoachpodden? Om inte – här hittar du den www.icfsverige.se Kanske har du en kvart under påsken? Vi har valt ett kort format med respekt för tiden – allas dyrbara tid.

Kvinnorna om våren
Tagged on:                                             

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

Skip to toolbar